Asa, Hiru to Ban-Gohan

Det är något konstigt speciellt med måndagar. Vaknade i morse och snoosade en timme innan jag kunde ta mig upp. Funderade på om det helt enkelt inte varit bättre att ställt klockan på en realistisk tid, gärna nio, istället för att känna sig totalt mörbultad från klockan sju och en timme framåt. Helgens äventyr kändes genast långt bort och vid trapporna vid Slussen trängdes alla hårt arbetande Nacka människor med samma tankar som jag. Jag har dock en liten bonus tanke som dyker upp i mitt huvud allt oftare: Jag ska flytta till Japan. Det blir ett långt äventyr, kanske ett äventyr utan slut. Det som oftast dyker upp när jag tänker på Japan är ”Gohan” som betyder ris. Jag har absolut ingenting emot ris, men om jag berättar att frukost på japanska heter ”Asa-Gohan”, lunch ”Hiru-Gohan” och middag ”Ban-Gohan” så kanske du förstår vad jag menar. Sen är det problemet med godis. För en godisråtta som jag är det japanska sortimentet något begränsat och huvudingediensen består förstås av (du gissade rätt) ris. Så när man längtar efter något sött så kan man alltid äta Riskakor med olika smaksättningar. Det finns ju så mycket att välja på: Riskakor med sesamfrön, Riskakor med nötter, Riskakor med Nori eller varför inte ”Mochis”, små överkokta risdegsbullar med fyllning av bönröra.

Än så länge kan jag ändå njuta av svensk mat. Tyvärr hände något pinsamt på lunchen som fortsättning på en normal måndag i mitt liv. Jag glömde matlådan i morse, men min kollega övertygade mig att jag glömt en av Findus frysrätterna, som jag alltid äter, i frysen förra veckan. ”Kolla”, sa hon och drog ut översta lådan. ”Där ligger den ju!” Jag försökte noggrant tänka efter varför den låg där, vilken dag jag glömt äta den, men jag kunde inte minnas. Min kollega däremot var så övertygad att det var min Indonesisk kyckling i Basmatiris, så jag gav upp och värmde den. När jag var klar med att ständigt titta after någon arg människa med misstänksamt ansiktsuttryck hade jag helt plötsligt ätit klart. Då kom Anna i receptionen och sa med ett strålande leende: ”Hej Hanna, idag ska jag äta din favoriträtt!” Jag och min kollega såg på varandra med mycket skamsna blickar. ”NEJ!” Till saken hör tyvärr att vår arbetsplats är nästan helt befriad från lunch och matställen. Som tur var är Anna en förstående tjej, så hon nöjde sig med att jag promenerade till närmast affär, och köpte en annan maträtt. Efter en hungrig halvtimme satt Anna och avnjöt Kryddiga köttbullar och fullkornspasta med tomatsås. Imorgon är det tisdag och måndagsbekymren övergår till tisdags tristess. Då blir det en annan matlåda: ris.

Hanna Sofia Westergren, en måndag i november.

CSN... älskade CSN...

Hurra, solen har börjat skina igen efter ovädret häromdagen då Patrik fastnade på tåget i en timme och det var kaos på t-centralen där jag väntade på honom. Det löste sig till sist och han evakuerades i Karlberg och fick pulsa i snö och blåst till St Eriksplan där Maria och jag mötte honom vid Ginza sushibar. Efter en snöblåsig och kall promenad till min lya vid Karolinska väntade värmen i form av indiska lyktor, te och vattenpipa. Självklart blev det TopModel (viskande) och mitt vardagsrum förvandlades efteråt till en fantastisk modescen och det blev catwalk i högklackat. Efter lite mer shisha och vin förvandlades vi till ursnygga modeller och kameran blev vår bästa vän. Marias flinka Photoshop fingrar förvandlade bilderna till skivomslag, så när Maria hälsar på i Japan blir det turné.

Idag kom äntligen CSN beskedet att jag blivit beviljad studiemedel. Tyvärr verkar det inte som man fick låna till hela terminsavgiften, det fattas 8 000 kr ca!! Det får nog bli jobb som Geisha & Gay-san när vi kommer dit. Ingen dans på rosor direkt... Eller?? Kanske precis det vi borde göra; dansa på rosor alltså... Eller på körsbärsträd... ens blommor ))<>((